JAG FÅR SKYNDA MIG!
Jag ska försöka svara på lite frågor nu med ang det jag skrev för några dagar sen. Har fått jätte många fina kommentarer och är så glad att ni skriver, och att ni vågar öppna er!
Ida skrev och berättade om Alkolism i familjen, jag har aldrig upplevt något med det! Men att inte våga säga ifrån och själva känslan har vi båda. Att vara 14 och vilja sticka hemmifrån, men inte ha någonstans att ta vägen är så otroligt jobbigt... Man är ju fortfarande barn, man går i skolan, vart ska man ta vägen? Det jag kan säga till dig / er som är med om detta är att det finns 3 alternativ.
1. Finns det någon släkting ni litar på? som ni kan prata med? och som kan stå upp för er? Ex, jag har min farmor, hon tvekade inte en sekund på allt jag berättade, och hon har funnits där och hjälpt mig hela tiden sen jag stack.
2. Kontakta soc. Vet inte riktigt hur de där går till, men med alkohol i hemmet är det inget lämpligt boende.
3. Stå ut. Det låter som helvetet, men det var var jag gjorde. Jag väntade på att kunna dra utan några bekymmer. 18 år gammal är man myndig och får lov till de mesta, dem kunde aldrig hindra mig från att dra därifrån.
Jag är inte världens bästa rådgivare, men det jag skrev är dem alternativ jag hade och välja mellan också. När jag kommit hem idag? eller imon? så ska jag skriva och berätta lite mer om hur jag egentligen levde och mådde..
Ta hand om er!<3
jag vet att jag inte är ensam om att blivit dumpad.. men just nu känner ´jag mig värdelös. För varje pojkvän jag har haft, så är det alltid jag som har blivit dumpad.. Det är alltid killen som vänder ryggen och går. jag känner mig så tom just nu, och just nu så kan jag inte stoppa tårarna, det går inte.. men om du hade några tips på hur man kommer över en kille som har betytt allt.