Har hamnat lite snett i livet just nu känns det som.. För jag vaknar varje dag med smärta. Kan inte säga på rak arm vad som är fel, det känns som det är en liten bit av allt. Allt gammalt gör sig påmint. Tänk att de är 2 år sedan jag tog studenten, 2 år sedan jag flyttade påriktigt. 2½ år sedan jag lämnade allt. Och allting har varit bra, bättre än jag nånsin kunnat föreställa mig. Men ändå sitter jag här nu och känner hur det gör ont innuti hela mig igen. Jag är sönderstressad. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag med både mig själv och mitt liv. För att få allting gå ihop, för att få allting funka. Jag försöker göra mitt bästa när det gäller allt, men ibland orkar jag bara inte. Känns som om jag balanserar på en lina och jag är så himla nära på att falla. Alla ni som inte kämpar likadant kan inte riktigt förstå hur svårt det är. Stressad för ekonomin, för att få tillräckligt med jobb. Och hittillss under 2 år har det alltid gått bra, MEN det är själva oron och stressen för vad som KAN hända som gör mig så utmattad. Det går inte att gå runt och tänka att allting är bra, att det löser sig. Man måste vara beredd på det värsta. Men snart orkar jag inte. Vill bara ha något fast, stadigt och stabilt. Något säkert. Det är svårt att undvika känslan som sköljer in som en våg över mig. Den gör mig stel, som förlamad, ledsen och trött. Jag har känt den förut så jag vet vad den innebär. Att balansera är inte enkelt. Ibland vill man bara fly. Önskar att man vore en fågel och bara kunde lyfta sina vingar och flyga iväg.. bort från allt ett tag. Att bara få vara... jag.
