BESVIKEN

Vardag / Permalink / 0
Fick hem mina klänningar idag och faaaaaaaan va besviken jag blev. Trodde ju att dom skulle va vrålsnygga, men istället ser dom ut som.... hmm vet inte vad?! En utav dom var slut, så den fick jag inte ens. Den andra var i ett sånt äckligt material så det räckte att bara kolla på den för att säga nej på en gång. Den tredje såg ut att komma ifrån 1800talet, tjock skitklänning. Den fjärde var FÖR stor och det var ändå xs.... och nu menar jag inte att de är jag som är smal, utan den som var extremt stor i storleken. Den femte och sista var sådär. Fin men njaa.. kanske inte riktigt passar mig.

Så det som började med att jag ville ha allihopa, slutar med att alla åker tillbaka direkt! suck. Bara att börja leta efter en ny nu då! För måste verkligen ha en tills nästa vecka!


SOL

Vardag / Permalink / 1
Vaknade och solen lyser ute! det gör mig så glad! ska göra en god frukost, sen kila ut och sätta mig. Behöver lite energi! Tiger har sovit inne i rummet med mig, levt lite rövare, men det gick ändå väldigt bra! Kanske hinner färga håret innan jag börjar jobba ikväll, om jag vågar? hm..

Vi hörs lite senare!

I WILL NEVER BE GOOD ENOUGH.

Tankar&Känslor / Permalink / 1
Mörker mörker mörker. Tystnad och ännu mer mörker. Det blir bara mörkare och mörkare och jag finner ingen ork till att resa på mig för att gå upp och tända lampan. En sån enkel sak. Istället ligger jag här och har legat här ett bra tag, kommer säkert fortsätta ligga här resten utav kvällen också. Jag mår inte bra. Idag, eller nu ikväll är en sån kväll då allting känns så meningslöst. LÖNLÖST. Vafan ska man kämpa för inget för? jag blir så trött. När får man belöning för allt slit? när ska vinden vända? Det känns som jag gör samma saker varje dag, ler för att verka leva och kämpar i motvind. Och i slutändan är det alltid jag som får somna ensam och bortglömd i min säng ändå...

Jag känner mig mer ensam för varje dag, Snart tror jag att jag tynar bort. Just nu känns det bara meningslöst. Jag orkar inte. Ikväll kommer jag gräva ner mig själv i allt. Känns som inget kan trösta mig. Det borde vara olagligt att födas till ett sånt skitliv. För större delen utav livet har ju bara varit skit. Jag undrar ibland varitifrån jag får den styrkan till att fortsätta? och den fegheten till att fortsätta. Jag önskar jag kunde uppfinna något som gör att man kan stänga av sina känslor, just nu i den här sekunden. Kanske om man kunde sätta in lite glädje i hjärtat, laga det.  Men jag tror nog aldrig det kan bli helt igen. aldrig någonsin..... and forever is a long time.



Till top